mayhmayh

Jag behövde bara säga ordet smörgåstårta så ville min pojkvän följa med på min väns födelsedagsbjudning. Min matglade älskling är som svagast för smörgåstårta och jag tycker faktiskt att hans fascination för den lagom saftiga rätten med brödbas är lite charmig. Dock var jag rädd att det skulle kännas som om han bara följde med för den sakens skull och inte för att han var nyfiken på min vän, vilket ju var huvudsyftet med att han skulle komma med (att han äger bilen som tog oss dit var ju också ett plus förstås.)

Smörgåstårtefrosseriet började strax efter att vi anlänt, lämnat över en blombukett och utbytt hälsningsfraser. Min vän gjorde klart för oss att här skulle det inte snålas, det var bara att äta hur mycket vi ville (så som en värdinna normalt säger till sina gäster) men för att citera min pojkvän i bilen på väg till kalaset ”jag hoppas att du har förklarat för henne hur sjukt mycket smörgåstårta som kommer att gå åt!” När denne man får tag i en sådan där mat-bakelse äter han för fyra personer (han är inte alls varken tjock eller stor så det är lätt att undra var han gör av all mat), denna gång häpnade till och med jag. Jag måste nog erkänna att jag skämdes lite över hans andra bit som egentligen borde ha tagits i två eller kanske tre omgångar, men vi skojade om det och alla sa ju att ”ni ska ju inte gå hungriga härifrån heller”.

När min fullproppade kille efter en kopp kaffe väl vaknat ur sin palt-koma förvandlades han plötsligt till en riktig svärmorsdröm! Han lade fram strålande idéer, pillade med mitt hår så det kändes som att vara hos frisören (fast jag satt på en gammal stol på en grusplan ute på landet) och han erbjöd sig att diska. Om det är så att smörgåstårta gör honom till denna man så ska jag nog börja prenumerera på sån, för här stod min kille och föreslog att vi och värdparet skulle grilla senare på kvällen. De verkade lite paffa och smått skeptiska till en början, men som de ändrade uppfattning när de (efter att jag och killen varit och handlat) upptäckte att de hade att göra med mästerkocken själv! Medan min älskling stod och knådade in en torr-marinad i en fläskfilé utbrast min väns fästman att ”den här maten lagar ju sig själv! Jag tror att jag ska äta fläskfilé varje helg!”. De gäster som fortfarande var kvar frågade stjärnskottet om maten och han svarade riktigt proffsigt som om han var kock i ett matlagningsprogram. Ingen burrito-mix och tex-mex här inte, ”nu rockar vi”.

Medan min vän fick ta farväl av sina gäster och min mästerkock grillade köttet (som nu även fått en honungs-glaze) så gjorde jag en potatissallad och en färsksallad med fetaost. Vi dukade undan och torkade bänkar medan de korkade upp vinet (hur många svenskar behövs det för att korka upp en vinare? Äsch, det var en svår flaska). Sedan åtnjöt vi alla en både underbart god och trevlig middag som de tackade stort för. Min väninna pikade även sin fästman med att ”det var länge sedan man fick mat lagad till sig”. Hennes kille hade till och med tidigare upplyst mig om att jag ”fått tag i en riktigt händig karl”, och det är väl det alla vill ha? Jag var nu istället mer än stolt över min fantastiske, kanske blivande make (i alla fall efter detta, hallå!)

Efter att de tackat massor för maten sa min bättre hälft att ”ja, men vi fick ju smörgåstårta av er” och de orden, vill jag lova, kommer jag sent att glömma. För vad kommer listiga jag att plocka fram de kommande gånger då jag mot all förmodan inte får som jag vill för min händige karl? Just det, smörgåstårta. En stor.

Jag var försenad idag, men när jag väl var på centralen hade jag en sådär tjugo minuter to kill. Jag hade tänkt strosa på Presstop, gå bland dyra design-tidningar och känna mig rik och viktig, bläddra i dem och säga ”hmm” och se vetande ut. Jag var fem steg ifrån butikens öppning när två stora säljarögon fick syn på mig. Den märkliga korta mannen gled upp oförskämt nära mig med sin röda korset pärm och med en skrämmande joker smileande mun som med ett lätt talfel sa ”Nuuu tror jag att du vill göra något riktigt bra!”. Hans ögon var som på en rovfågel, släppte mig inte med blicken. Vad svarar man på en sådan fråga som hans? ”Nej tack det är bra, jag vill bara göra dåliga saker idag”, eller? Nej, inte jag inte, jag är känd för att alltid plocka på mig reklamblad som extraknäckare delar ut på gator och torg och jag tycks alltid vara vänlig mot säljare och busringare. Jag är inte sådan för att jag faktiskt är ett dugg intresserad av vad de vill, utan för att jag helt enkelt är lite för svensk och väluppfostrad och heller inte är bitchig nog för att säga nej. Så jag svarade honom istället med ett förvirrat ”Jaaa... kanske det?” och så stod han där (alldeles för nära så att jag fick böja överkroppen bakåt för att inte se ut som att jag var mottaglig för en kyss) med sin rött lysande jacka och sin tunna pärm med gråtande barn på.

Han började försöka sälja till mig, och på den punkten är jag och säljare inte alls kompatibla. Jag är trevlig (lyssnar och frågar fast jag alltså inte alls är intresserad) och säljaren pratar och pratar (förmodligen i tron om att jag är intresserad), men det dom inte vet är att jag redan från början är inställd på att inte varken köpa strumpor över telefonen eller att donera mina csn-pengar till organisationer. Jag är inte vrång, jag bara litar inte på folk, heller inte mig själv när en säljare ger sig på mig. Om jag vill ha något så vill jag först läsa avtalen NOGA innan jag tackar ja (jag är nog en av de få människor i världen som faktiskt läser licensavtalen för datorprogram) och det kan ingen säljare ta ifrån mig. Så där stod vi helt i onödan och utbytte ord med varandra, tog upp varandras tid och blockerade en hel kvadratmeter, kanske till och med två (inte troligt dock med tanke på hur nära han stod) av centralens heliga golv där barnvagnar, resväskor och putsade skor ska skrida i en rask takt.

Tillslut blev jag ändå lite irriterad på att han inte lyssnade på vad jag sa utan istället fick säljar-panik över att han höll på att förlora mig. Som ett tuggummi under skon var han, ett riktigt kletigt fast ändå urtuggat Hubba Bubba, jag petade och petade men han satt ändå fast! Tillslut bestämde jag mig för att ta mig ur situationen genom att leka överklass-stadsbo och sa till min egen förvåning ”Du, det kanske låter störigt” hans leende var fortfarande där, lika psykoformat ”men jag söker upp er om jag är intresserad”. Tiden stod stilla i några sekunder på denna annars tidspressade plats. Men så (med leendet still on) släppte han äntligen taget om mig. ”Okej, ha en bra dag” sa han och hade redan glömt mig för hans uggleögon hade fäst sig vid en ny liten gnagare han kunde sätta klorna i.

Jag styrde mina steg mot Presstop så som jag tidigare tänkt, men när jag stod där bland dyr-tidningarna kände jag mig, istället för rik och viktig, som en riktigt dålig människa; 200kr tidning eller 100kr rädda liv? Äh, inget utav dom, det skulle väl kompensera, väga upp. Jo, i alla fall till nästa gång en uggla skulle få tag i mig.

Jag var sjukt hungrig efter en dag i skolan med glömd lunch och satt på tunnelbanan hem. Jag läste en bok för att få tiden att gå snabbare så jag kunde komma hem till mina fiskbullar i hummersås för att stilla min vargahunger. Jag trivdes ganska bra på mitt blå säte fram tills att en brud bakom mig öppnade en chipspåse och tuggade, tuggade och TUGGADE! Högt! Jag lovar att hela vagnen hörde hennes malande tuggande, till och med de högljudda påsklovsfirande ungdomarna måste ha hört henne.

Jag har ett stort problem med att höra mig själv tugga och ibland även när andra tuggar och jag skulle aldrig i mitt liv ta fram en chipspåse i ett offentligt rum på grund av risken att det skulle verka stötande mot bantande working moms och hungriga slipsnissar. Så därför tyckte jag både att det var jobbigt och nästan liten stötande, jag kunde varken hålla hungertankarna eller kolhydratssuget borta och dessutom kunde jag inte koncentrera mig på min bok utan att mellan varje ord höra hennes krispiga ljud (nej, jag hyllar inte ”extra krispigt wok” eller ”choklad med extra krisp”, bara om jag är ensam).

Jag trodde väl till en början att det rörde sig om en liten portionspåse, men icke, den här påsen var djup och hon var hungrig. Men så kom jag på mig själv med att vara den där kärringen som gnäller på allt, så jag försökte istället le åt hennes udda mellanmål. Det gick bra. Men så började hon igen, och den tuggan som startade andra ronden var så hög att den fick mig att vända mig om. Vibrationerna från tuggningarna spred sig genom hennes kropp, ner i hennes ryggstöd och in i mitt ryggstöd så att jag faktiskt också kände hennes knaperparty.

Plötsligt skämdes jag för att jag reagerat så starkt, ”klart flickstackaren ska äta”. Men när jag äntligen accepterat hennes snack-val så skedde det; en överpratsam man satte sig ned mittemot henne och bad tydligen om ett smakprov för ”ta skydd soldater” ett sånt öronbedövande smackande han gav sig på! Nej, han tuggade och knaprade inte så som hon gjorde, den här mannen sög på sitt chips som han tiggt till sig. Han sög på det! Jag har aldrig träffat, nej, aldrig ens hört om någon som faktiskt suger på sina chips. Och inte nog med detta överdrivna smakande på ett enda chips, mellan varje smackande förklarade han för henne hur det smakade, smack, hur det fick honom att tänka på våren, smack, hur speciella smaker får folk att tänka på olika årstider, smack-smack-mmm-smack. Min tubresa hem har aldrig varit så lång, jag har sällan varit så irriterad på mina medmänniskor, en man har nog aldrig förut bett en främmande tjej om ett chips och sedan pratat om det (on and on) och ingen har väl någonsin sugit på ett chips i 7 minuter? Jag nog ska börja ha med mig permanent silvertejp i handväskan från och med nu...

Okej jag är ett blåbär i bloggvärlden, den gröna skylten är fäst där bak och jag ger mig ut med en växellåda som knarrar när jag glömmer att koppla. Koppla av är något som jag har svårt med, jag får faktiskt svårare och svårare med att bara ta det lugnt, att ligga framför en film och bara mysa. Jag vill kunna ha handen i godispåsen och tankarna i ett vattensäkert fodral vid sidan av, lagom nära för att jag ska nå dom om det krisar men tillräckligt långt bort för att jag ska slippa tankeabstinensen. Jag tror att jag har tappat bort det där fodralet, men jag tänker att laptopen och den här bloggen kan verka i fodralets ställe.

Stay tuned så ska jag bjuda på tankar från varje vrå i mitt fullproppade huvud tills era är överfyllda med onödig information och märkliga utsvävningar.