mayhmayh

Jag var försenad idag, men när jag väl var på centralen hade jag en sådär tjugo minuter to kill. Jag hade tänkt strosa på Presstop, gå bland dyra design-tidningar och känna mig rik och viktig, bläddra i dem och säga ”hmm” och se vetande ut. Jag var fem steg ifrån butikens öppning när två stora säljarögon fick syn på mig. Den märkliga korta mannen gled upp oförskämt nära mig med sin röda korset pärm och med en skrämmande joker smileande mun som med ett lätt talfel sa ”Nuuu tror jag att du vill göra något riktigt bra!”. Hans ögon var som på en rovfågel, släppte mig inte med blicken. Vad svarar man på en sådan fråga som hans? ”Nej tack det är bra, jag vill bara göra dåliga saker idag”, eller? Nej, inte jag inte, jag är känd för att alltid plocka på mig reklamblad som extraknäckare delar ut på gator och torg och jag tycks alltid vara vänlig mot säljare och busringare. Jag är inte sådan för att jag faktiskt är ett dugg intresserad av vad de vill, utan för att jag helt enkelt är lite för svensk och väluppfostrad och heller inte är bitchig nog för att säga nej. Så jag svarade honom istället med ett förvirrat ”Jaaa... kanske det?” och så stod han där (alldeles för nära så att jag fick böja överkroppen bakåt för att inte se ut som att jag var mottaglig för en kyss) med sin rött lysande jacka och sin tunna pärm med gråtande barn på.

Han började försöka sälja till mig, och på den punkten är jag och säljare inte alls kompatibla. Jag är trevlig (lyssnar och frågar fast jag alltså inte alls är intresserad) och säljaren pratar och pratar (förmodligen i tron om att jag är intresserad), men det dom inte vet är att jag redan från början är inställd på att inte varken köpa strumpor över telefonen eller att donera mina csn-pengar till organisationer. Jag är inte vrång, jag bara litar inte på folk, heller inte mig själv när en säljare ger sig på mig. Om jag vill ha något så vill jag först läsa avtalen NOGA innan jag tackar ja (jag är nog en av de få människor i världen som faktiskt läser licensavtalen för datorprogram) och det kan ingen säljare ta ifrån mig. Så där stod vi helt i onödan och utbytte ord med varandra, tog upp varandras tid och blockerade en hel kvadratmeter, kanske till och med två (inte troligt dock med tanke på hur nära han stod) av centralens heliga golv där barnvagnar, resväskor och putsade skor ska skrida i en rask takt.

Tillslut blev jag ändå lite irriterad på att han inte lyssnade på vad jag sa utan istället fick säljar-panik över att han höll på att förlora mig. Som ett tuggummi under skon var han, ett riktigt kletigt fast ändå urtuggat Hubba Bubba, jag petade och petade men han satt ändå fast! Tillslut bestämde jag mig för att ta mig ur situationen genom att leka överklass-stadsbo och sa till min egen förvåning ”Du, det kanske låter störigt” hans leende var fortfarande där, lika psykoformat ”men jag söker upp er om jag är intresserad”. Tiden stod stilla i några sekunder på denna annars tidspressade plats. Men så (med leendet still on) släppte han äntligen taget om mig. ”Okej, ha en bra dag” sa han och hade redan glömt mig för hans uggleögon hade fäst sig vid en ny liten gnagare han kunde sätta klorna i.

Jag styrde mina steg mot Presstop så som jag tidigare tänkt, men när jag stod där bland dyr-tidningarna kände jag mig, istället för rik och viktig, som en riktigt dålig människa; 200kr tidning eller 100kr rädda liv? Äh, inget utav dom, det skulle väl kompensera, väga upp. Jo, i alla fall till nästa gång en uggla skulle få tag i mig.